Och vi har varit och tittat på en röd sten i öknen och besökt världens ände. Världens ände kallas också för Alice Springs och är en ort mitt i öknen i Australien. Jag hörde talas om Alice första gången i mitten av 60-talet när jag läste en ungdomsbok som jag tror hette Villervalle i Australien. Det mest fantastiska tyckta jag var att denna dammiga håla med hus längs en huvudgata fanns med i min skolatlas. Att det inte finns något runt om som konkurrerar om en plats på kartan visste ju inte jag.

Alice Springs låg förr mitt i ingenstans. Byn blev en myt om det hårda livet i Australiens inre, en myt som lever kvar än idag. Idag ligger Alice mitt i världen. Problemet är att alla som idag skall besöka Alice för att känna på den hårda myten måste ha en flygplats, säng, mat, shopping, nöjen, internetuppkoppling samt viss annan verksamhet som inte får omnämnas här.

Alice bor inte där längre! Men myten lever. Det räcker för att få horder av japaner och andra att besöka denna ort utan nuvarande existensberättigande.

Turistmyter är inkomstbringande. Känner ni till Gejsir på Island? Så bra, men vet ni om att den inte sprutar något vatten längre? En väl bevarad hemlighet som Islands turistmyndighet vårdar med omsorg.

Sålunda återstår en röd sten i öknen. Ayers Rock eller som den numer heter Uluru. Och det är inte ens världens största sten utan världens näst största sten. Låter som en turistfälla.

Australien i december och januari betyder värme, mycket och hög värme. Vi fick dock leta fram våra tjocka tröjor i vår packning vid ett par tillfällen plus att regnade till och med i öknen. Så där stod vi vid en röd sten i öknen. Parkerade på en rekommenderad plats för solnedgångsbeskådande. Sarkasmerna haglade. I alla fall haglade de på engelska och svenska och jag förutsätter att även japanerna uttryckte visst missnöje med den långa resvägen till detta resmål och det där rådande molntäcket. Ett mycket påtagligt fall av dålig tajming alltså.

Stenen skimrade inte i några som helst färger, den var till och med blöt. Men, precis innan solen gick ner sprack molntäcket lite. Det blev ingen glödande sten i öknen men väl en praktfull regnbåge! Sarkasmerna stod inte längre som spön i backen, regnet var långt borta, kamerorna smattrade och ett visst mått av andakt infann sig. Wow!

Vid Uluru finns inget tingeltangel bara en stor röd sten. Tro mig, det räcker. Man behöver inte ens vara amatörgeolog för att gilla läget. Det växer ytterst lite i de skrevor som finns och det samlas ingen sand eller jord, vilket ger en kal röd uppenbarelse med några svarta ränder här och där. Vandringen upp mot toppen är ansträngande, lite farlig och storligen belönande.

Det är en dryg mil till hotellen, som när de är fullbelagda utgör den näst största staden i delstaten. Urinnevånarna kallar oss turister för myror. Det beror på att de tycker vi ser ut som myror när vi vandrar upp mot toppen på stenen. Faktum är att liknelsen är slående. Sammanfattningsvis blir alltså Uluru en udda men fantastisk upplevelse. En röd sten i öknen!

Uluru är ingen myt och utövar en stor dragningskraft på världens resande turistsällskap. Den utövar nog till och med en stor dragningskraft på eventuella turister från andra solsystem. Den är ju så lätt att hitta. "Åk till tredje planeten från solen och kolla in den röda stenen". Det räcker som vägbeskrivning.

Myten Alice är bara en myt men den drar till sig folk ändå. Precis som myten om vår fredagspilsner. "Det är klart att ni skall komma hit utbrast hovmästaren". Denna vecka träffas vi därför på Avenyn 1. För att förenkla det hela ligger denna restaurang på adressen Avenyn 1.
Fredagspilsner på Avenyn 1 från kl 17.00.