Den som varit på en resa har alltid något att berätta. Vi har just kommit hem från vår jul- och nyårsresa till Indonesien och mycket av det man vill berätta kommer ifrån olika möten som sker längs resans väg.

Indonesien ligger långt bort och är världen största muslimska land. Sverige är ett litet land som i de flesta avseenden ligger en bra bit utanför. När vi anlänt till Jakarta satt vi i taxin på väg in till stan och vårt hotell. En sedvanlig konversation med chauffören utspann sig med en oväntad punsch-line.
"Is this your first visit to Indonesia?"
"No it's the second."
"How long will you stay?"
"We will travel around different islands for four weeks."
"Where are you from?"
"Sweden."
"Sweden, aha, Zlatan Ibrahimovic!"
Och då är Indonesien en av de minsta fotbollsnationerna i världen.

En kväll skulle vi på traditionell indonesisk dansuppvisning. Alexandra var ansvarig från vår sida och hon blev upprörd när resten av familjen inte var klara i tid. Vi marscherade iväg med dottern i spetsen. Hennes steg var furiöst kraftfulla och man ville helst inte komma i hennes väg. Till saken hör att hon var klädd i en för dagen ny klänning. Den är orange och av indonesiskt snitt. När dottern stampade fram längs gatan inträffad det. Med drygt tio meters mellanrum och oberoende av varandra kommenterade två kvinnor klänningen.
"What a nice dress!"
"Oh, thank you!"
Alexandras steg blev gradvis mer prinsesslika och hon svävade lätt fram över marken.

På postkontoret i staden Ubud stod jag och Christoffer och köpte frimärken. Frimärken, vykort och vår traditionella julhälsning är viktiga men kostnadskrävande inslag i våra resor. Bredvid Christoffer står en man i en rödaktig mundering. Mannen är uppenbarligen kines och pratar med sitt betydligt yngre damsällskap. Det visar sig senare att han kommenterar såväl Christoffers längd som Alexandras utseende. Han vänder sig till Christoffer och frågar:
"And where are you from?"
"Oh we're from Sweden."
Christoffer frågar sedan ganska medvetet:
"And you?"
"Oh we're Chinese."
Christoffer kontrar på kinesiska
"Zhende ma!" Vilket blir ungefär "Säger du det".
Mannen börjar vända sig bort och säger:
"Yes we a.....". Han gör sedan en mycket komisk vridning tillbaka minst en tiondels sekund för sent. Han stirrar på Christoffer med blandade känslor.
"Ni hui shuo hanyu ma?! (Du talar kinesiska?!)
"Dang ran!" (Självklart!)
En sådan straffspark får man sällan chansen att slå. Christoffer blev lätt den dagens vinnare.

Möten sker också mellan kulturer, ibland frivilligt och ibland under tvång. Alla forna kolonier har till viss del formats av kolonisatörerna och Indonesien är dessutom ett land som finns endast på grund av sin forna kolonialmakt, först det holländska ostindiska kompaniet som sedan gradvis ersattes av den holländska staten. Inflytandet från Holland är idag mycket begränsat. Vi såg en tyllgardin på en restaurang med väderkvarnar som motiv som det mest holländska på hela resan. I den indonesiska övärlden finns malarian på ett flertal ställen. Trots detta är den konventionella medicineringen inte tillgänglig. Vi har spenderat fyra veckor i malariaområden utan tillgång till en anständig gin&tonic. Det skulle aldrig kunna ske i en före detta brittisk koloni!

Som tur är serverar Fredrik det som behövs, fredagspilsner.

Fredagspilsner på restaurang Ritz från kl 17.00