Vi befinner oss i den viktigaste av tider, den tiden då allt växer. Den blomstertid står redan i farstun. Det är inte bara vår gräsmatta som ideligen kräver klippning, man ser träd som med bladskrud plötsligt skymmer allt och f..n vet hur det går ute på bondens åkrar. Även Sveriges ekonomi växer, Volvo säljer bilar och Textalk hamnar på listan över de framgångsrika företagen i Västsverige som tjänat pengar trots olika kriser.

Nu växer även en stor mängd egon, alla efter sin egen övertygelse och efter bästa egna förmågan. Vi får se och fundera över vilka som bäst klarar av att fylla ut sina valda västar, kostymer eller tröjor.

Sålunda springer ett stort antal herrar runt på gröna mattor i Sydafrika med målet att den 11 juli titulera sig världsmästare. Cirka 736 stycken för att vara exakt. Jag undrar om någon berättat för Maradona att han inte kan titulera sig världsmästare om Argentina skulle råka vinna, att det endast är spelare som förunnas den rätten. Men han fyller allt bättre ut den allt vidare kostymen med nya kilon. Skulle hans ego stiga mot ännu högre höjder så blåser han ett par säkringar på vägen, om ingen suger ut övertrycket förstås.

En företeelse som verkar överleva och frodas är den svenska rockfestivalsommaren, även om flaggskeppet Hultsfred har havererat. Och det är riktigt kul att se gamla reliker få klättra upp på scen igen, alla med lite olika självbild. Eller vad sägs om: Aerosmith med Steven Tyler vars läppar en gång gav Pamela Anderson mindervärdeskomplex. Backman & Turner fast utan overdrive! Michel Schenker Group, Michel vars bror Rudolf haft den goda smaken att lägga ner hårdrockbandet Scorpions och därmed ge slagdängan Wind of change en ytterligare avklingande dimension. Den sista kommentaren finns givetvis med här för att stärka mitt eget ego och framhäva packen med trivialt brus som ännu kan återfinnas mellan mina öron.

Som vanligt är det lite si och så med geografikunskaperna hos rockhjältarna. Billy Idol trodde att han var i Malmö när han i själva verket var på Sweden Rock i Sölvesborg. Priset tar dock Axl Rose som klev på scen i Norge skrudad i en svensk flagga. Det gick sådär. Ännu sämre går konserterna för honom, även här i Sverige. Han har nog krympt den gode Axl.

På intet sätt bättre klädda, men väl bättre anpassade till sina egon satt Jackson Browne och David Lindley på scenen i Trädgårdsföreningen. De levererade det de ville ge oss och de gjorde det med stor glädje och entusiasm, även om Catharina inte fick höra sin favoritlåt. Hon hade dock velat ha ett par ord med David Lindleys stylist rörande hans byxor och polisonger.

I valrörelsen förväntar jag mig Maria Wetterstrand, denna stylade livsstilsförebild bland yngre svenskar som bara visar sin glättade yta, bekläda sitt ego i ett underställ i någon nyans av brunt när hennes verklighet ställer sig i dörren. Samt major Jan Björklund i sin militära paraduniform för att ge alla rektorer en ny klädkod för ökad auktoritet i sina skolor. Slutligen visar Lars Ohly på sin verklighetsfrånvända syn på att regera Sverige genom att lyfta fram frågor om amerikanska militärbaser och folkmord på armenier. Hans uppvaknande efter valet i september blir med ett ego klätt i kejsarens nya kläder.

Fänrik Carlström med hustru Barbro (utan militär grad tror jag) kommer att klä sig utan anmärkning och välkomna till den traditionsenliga säsongsavslutningen för vår fredagspilsner på Klamparegatan 5. Där bjuder Carlströms på tilltugg, pilsner och vin så att den ivrige både kan bli mätt och tvungen att ta taxi hem.

Fredagspilsner hos Carlströms på Klamparegatan 5 på fredag från 17.00