Så har då tidens läkande tand börjat mala ner de värsta taggarna från julhelgens tsunamikatastrof i Sydostasien. Turisterna åker dit igen, antalet döda svenskar verkar hamna strax över 500 vilket är fantastiskt mycket mindre än de 5000 som först befarades och hölls minnesstunder över. 500 är mycket mindre än 5000. Hallå, visst är det så men 500 är fortfarande väldigt många. Cirka lika många svenskar som dog på Estonia och en standardskörd för liemannen i den svenska trafiken på årsbasis.

Till och med gerillan i Aceh, med högkvarter i Stockholm och med cirka 80000 döda i hemlandet, den så kallade GAM-gerillan, har återtagit hög svansföring och kräver att den Indonesiska armén skall lämna området. Det är lite mycket svenskhet över den musens rytande. Vi har nog tyvärr dåligt inflytande över våra invandrare.

Det känns faktiskt väldigt bra att ha sluppit att utsättas för denna veritabla mangling som ni hemmavarande fick utså under ett par veckor. Och det är en tröst att svensk media inte längre skyller tsunamin på Göran Persson och Laila Freivalds.

Dock har flodvågskatastrofen i Sydostasien återigen visat att regeringskansliets handlingsförmåga är otillräcklig. I grunden är problemet att organisationen är uppbyggd för att hantera återkommande vardagshändelser och inte incidenter som sker utomordentligt sällan. Vidare tänker och handlar Göran Persson genomgående utifrån politiska hänsyn, vilket är mycket bra i en repetitiv vardag men förkastligt vid katastrofer av engångskaraktär. Det verkar som om Persson inte förmår agera utan att först löpa igenom alla politiska implikationer hans agerande kan få. Och därmed blir han stående med en fot i luften utan kraft att konstruktivt röra sig och sitt handlande framåt.

Bristen på erfarenhet måste kompenseras med analytisk förmåga och kapacitet. När nu Göran Persson vill bygga upp grupper och organisationer som kan hantera nästa tsunamikatastrof där många svenska drabbas, gör han sig skyldig till samma misstag som många civila och militära ledare före honom, han bygger en beredskap för att klara den förra händelsen och inte nästa!

Problemet med svåra händelser är just att de händer sällan, i princip aldrig är likartade samt att man inte kan bygga en specifik beredskap inför dem. Exempel från Sverige är Palmemordet där inga riktiga poliser fick sköta den känsliga inledningen av utredningen eftersom regeringen inte förstod vad som pågick. När Estonia sjönk var handfallenheten åter det mest tongivande draget i regeringens agerande.

Handfallenhet kan man inte beskylla alla givande företag och personer som skänkt ofantliga summor i katastrofhjälp. Däremot har givarländernas regeringars ursprungligen väl tilltagna utlovade gåvor krympt betänkligt. Vidare skulle de pengar som har samlats in till tsunamikatastrofen och dess över 200000 dödsoffer, räcka till att rädda majoriteten av de två miljoner människor som årligen dör i malaria. Det finns sannerligen en hel del att tänka på om man bara tar sig tid samt har förmågan att göra det!
Tänk på en pilsner på Lorens bar på fredag från kl 17.00. Eller förresten, gör mer än tänk, kom dit!